Så heter våra barn. Åtminstone om man får tro Lycke. Sin storebror har hon sedan länge kallat Kakka. Han är en mycket viktig person för henne och som hon frågar efter nästan genast hon vaknar på morgonen. Om jag då på morgonen viskar till svar att Axel sover säger hon sssch och lägger pekfingret på näsan. Det är så roligt att se att hon lär sig nya saker och förstår vad vi säger. Hon försöker hänga med i diskussioner och slänger in ett "jaa a" eller "nää" här och där. Hon härmar och försöker säga som oss.
Sig själv har hon nu börjat kalla Kukka (uttalas som det finska ordet för blomma). Ofta får vi höra att hon skall "mie" (=med). Det räcker med att planera vad vi skall handla, att säga att man skall hämta posten eller föra ut soporna så utbrister hon "mie!". Överallt vill hon med. I affären sköter hon sig ännu för det mesta fint och får gärna följa med dit. Övriga officiella platser där man bör sitta still och vara tyst undviker vi gärna.
Här en bild på en sur Kukka som inte får köra pick-up ifred.
Och här vår stora pojke på väg på kalas i ny frisyr.
