Spädbarnskolik

Vår dotter fick kolik då hon var exakt 2 veckor. Det hela började en kväll vid läggdags. Hon skrek otröstligt i flera timmar. Detta blev början till en ca 5 veckor lång pärs där hon i stort sett skrek all vaken tid. En av de värsta upplevelserna för en mamma är känslan av att inte kunna trösta sitt barn, den känslan fick jag leva med i veckor. Jag såg att hon hade ont, men hon kunde inte säga var, och vad jag än gjorde så blev det inte bättre. Jag vandrade med henne i olika ställningar, vaggade och lullade, bytte blöja, försökte mata, gick ut i friska luften, gick in i ett annat rum, lade ner henne på olika ställen, bytte famn (om det fanns någon annan hemma att ge henne åt) men hon bara fortsatte att ropa. Jag kastade mig i bilen med en skrikande baby i baksätet och åkte ut och körde, men icke, ropandet fortsatte. Jag for på besök till folk och tänkte att det hjälper nog med miljöombyte, men nä. Jag provade med olika droppar, massage och annan mat. Hon ropade tills hon var alldeles svettig och tårarna rann. Hon blev högröd i ansiktet och hes i rösten. Hon ropade tills hon slocknade av utmattning. Sov 5 minuter och så började det om... Vad som sist och slutligen hjälpte vet vi inte, eventuellt var det bara det att hon blev äldre och att tarmarna utvecklades som gjorde att koliken växte bort. 

Kolik är inget man ens önskar åt sin värsta fiende. Den smärta man upplever vid kolik sägs motsvara smärtan vid en hjärtinfarkt. Inte konstigt att de små ropar. Tack och lov mår Lycke nu mycket bättre, men idag då hon har en sämre dag och ropar mycket går tankarna tillbaka till den tid då hon mest bara skrek.